Nu kommer det snart - DET NYA NU!

Tyvärr visas ingenting av Galenskaparna & After shave på TV i år heller. I sju år fick de synas i TV-rutan på nyårsafton vilket man kan läsa om längst ner på GASklubbens hemsida. Om jag inte har fel så antar jag att många av er väljer att titta på någon revy/film/serie ur eran GAS-samling istället. "Det går ju precis lika bra!" som Kerstin säger i reklamen för Tornado tvättmedel.

After shave och Anders och Claes har haft många, många föreställningar i år och har även fått mycket bra kritik. Det är bara att hoppas att snart få se dem igen.

Vi hörs igen nästa år!
Gott nytt år!

Update:

"God jul, alla galenskapare! Må 88 bli ett år med nötter i!"

Förlust och återkommen glädje

Min dator har kraschat och jag kan därför inte blogga på ett tag. Det känns ledsamt. Min mamma är dock mycket snäll och lånar ut sin laptop till mig då och då för att lindra min abstinens efter internet, film och musik.

Igår kväll och inatt ägnade jag mycket tid åt GAS. De extra starka känslorna jag hyste för deras revy-produktioner i våras fick jag förvånansvärt uppleva på nytt under dessa sena nattimmar. Inte för att de direkt hade försvunnit. Snarare utvecklats till en vana. Men ikväll slog de till igen. Pirret i magen av glädje och förälskelse flög inom mig när jag bläddrade fram till "Hård kärlek" ifrån Stinsen Brinner. Under ett mycket kort ögonblick reste jag tillbaka till stunden då jag föll för just den låten.

När jag senare bläddrade i En himla många program's bonusmaterial fann jag ännu en gång av-samma-skrot-och-korn-likheten mellan Peter Rangmar och spöket Jean ifrån julkalenden Mysteriet på Greveholm. Jag tror inte man kan bedöma detta om man inte har lärt känna figuren Jean själv, men någonting mellan dem matchar. För mig känns dem ibland som samma person. Det kunde som sagt lika gärna ha varit Peter som hade spelat Jean.

Jasså jul?

Tjena! Snart är det jul va?

Nej, det var inte sant. Nej, det var inte sant. För det ju faktiskt julafton IDAG! Jag hoppas att ni alla får en riktigt god och GAS-ig jul!

Vi hörs snart igen!

100 inlägg

Till att börja med så finns det nu två videobloggar av resan till Stockholm och C Eriksson solo.
De hittar ni här och här. Glöm inte att välja den höga kvalitén om ni vill titta.

Hipp hipp, hurra! GAS-bloggen har nått sitt hundrade inlägg nu! Jag hade tänkt bjuda på ett extra gasigt inlägg men min fantasti har inte varit tillräckligt kreativ att jag har lyckats hitta på något. Men det är ändå roligt att nämna.

Jag känner på mig att många, många av er redan har sett dessa. Se dem en gång till isåfall, för man kan aldrig skratta för mycket. Detta är bland det bästa och roligaste jag har sett:

Höj volymen när ni ser den här

Ny GASdröm

Inatt drömde jag att GAS uppträdde på min skola (igen). Jag och Sarah smög utanför dörren som leder in till skolans scen och hörde ett par röster bakom den. Dörren öppnades men ingen steg ut. Vi stannade upp och hörde Peter Rangmars röst tillsammans med någon annan. Chockade såg vi på varandra just innan Claes Eriksson och skådespelaren Paul Rodd klev ut genom dörren. Paul log emot oss och var personen som hade exakt samma röst som Peter. Han talade även svenska.

Erika: Men gud! Han-
Claes: -Han låter precis som Peter, eller hur?

Claes avbröt mig med ett leende och sprang sedan iväg med Paul någonstans och vi såg dem aldrig igen. Senare smög vi in till scenen och tittade på när Anders Eriksson stod med en gitarr och tränade. Hans dotter kom och ställde sig bredvid oss men sade ingenting.

Senare var jag helt plötsligt utanför Lorensbergsteatern vid nattid. Det var kallt, mörkt och faktiskt ganska kusligt. Jag var alldeles ensam och vandrade mot Kulturtubens ingång där jag lade ett brev i postinkastet till Anders Eriksson. Men brevet fastnade och blåstes upp igen av vinden. Jag fick jaga det och samla ihop alla papper som hade flygit ut ur kuvertet.

Plötsligt var jag tillbaka vid skolans scen. Nu var Anders backstage någonstans och när jag hittade honom fick han mitt brev direkt i handen. Han skulle läsa det lite senare.

Sista C Eriksson Solo

Igår nådde jag Stockholm klockan 10.54 under förmiddagen och väntade på T-Centralen sittandes på en bänk ända fram till nära tvåtiden tills Sarah och hennes tåg ankom. Genast tog vi tunnelbanan, åkte fel först men kom sedan på rätt väg till Karlaplan. Dock hade tiden hunnit gå så fort att vi inte hann äta någonting innan föreställningen skulle börja. Vi var hungriga och hade levt på mackor och riskakor sammanlagt under dagens gång.

Väl inne i salongen satt jag med en blandning av förväntan, lycka och hunger. Den tvingade jag mig själv att stå ut med och förtränga för att kunna ta del av underhållningen. Claes hade faktiskt lagt till lite nya repliker som jag vred magen av skratt åt. Likså Sarah, resten av publiken och Solorkestern på scenen.

När första akten var över var det paus i tjugo minuter. Vi skyndade oss en bit ifrån Maximteatern och köpte en varsin måltid av MC Donald's som vi försökte trycka i oss under tiden som vi sprang in på en blomsterbutik och letade fram en fin rosbukett åt Claes som vi valde att vi skulle lämna själva.

Andra akten var, precis som förra gången för mig, mycket speciell. Jag har förälskat mig i alla låtar och njöt av att ännu en gång få uppleva dem. Sketcherna och monologerna var naturligtvis skrattretande och inte minst de roliga historierna som Claes berättade med att börja dem småskrattandes: "Veeeet niiiii... Vet ni varför..". Jag vill fortfarande ingenting spoila utifall C Eriksson solo dyker upp i DVD-form i framtiden. Mina favoritbitar håller jag därför för mig själv tills vidare.

Till skillnad från förra gången jag såg C Eriksson Solo den 24/10 märkte jag att publiken skrattade mindre denna gången. Tystare eller under en mer kortare tid. Däremot blev det mycket och många apploder på flera ställen istället. När föreställningen väl hade gått mot sitt slut ekade apploderna i takt och ville inte sluta. Jag tror banne mig att Sarah, jag och Camilla var de som ställde sig upp först innan hela stora salongen reste sig för Claes. Han tog emot publikens blombuketter som Anne Otto lämnade till honom på scenen och tackade publiken hjärtligt med tårar i ögonen. Det var oerhört rörande att se.

Majoriteten av kvällens publik rörde sig ut från salongen. Resten bestod av ett stort gäng, inklusive mig själv och Sarah, som väntade vid scenkanten för att berömma ett av Sveriges största genier. Claes hade faktiskt fått en fin liten julgran i samma veva som blommorna, men av vem vet jag inte. Den stod fortfarande kvar på scenen när han hade gått bakom drapperierna. Men plötsligt klev han ut på scenen igen för att hämta den, vände sig hastigt om och utbrast ett "Oj!" när han upptäckte samlingen framme vid kanten som hade stannat kvar för att berömma honom.

Jag och Sarah var de sista kvar att prata med Claes. Vi räckte honom våran bukett och stod en ganska lång stund och pratade. Då och då lade han händerna i fickan, pep i ett "pipskägg" som han hade använt i föreställningen, blottade sedan sitt speciella och luriga leende och fortsatte att prata som om ingenting hade hänt. Charmig, det är precis vad han är. Under ett ögonblick öppnade han sina armar åt oss båda och slöt oss i en spontan och varm gruppkram. Det var en fin stämning. Camilla som satt och beskådade våran pratstund i en stol lite längre bak i salongen fotade oss med min kamera och deltog senare i våran konversation innan vi återigen kramade Claes och skiljdes åt.

Det blev en mycket, mycket lyckad kväll att minnas.
Tack, Claes, för en underbar kväll!
Jag längtar redan efter nästa projekt.

C Eriksson solo igen

Nu är det dags! Nu är det dags!
Nu är det strax helt enkelt dags.
Ja, det är dags helt enkelt strax.
Strax dags helt enkelt! Just det, strax!
Nu är det dags! Nu är det dags!

Eller ja, inte riktigt än. Men imorgon bitti stiger jag upp och gör mig redo för en pangkväll på Maximteatern i Stockholm. Klockan halv fyra på eftermiddagen spelas C Eriksson solo för sista gången och därför vill jag naturligtvis närvara där med Sarah.

Jag tar med mig videokameran även denna gången och lyckas förhoppningsvis fånga något minnesvärt under resan. Om en idé fungerar så kommer det kanske komma med en liten, liten skojig överraskning i filmen som skall spelas in under dagen. Vid föreställningspausen kommer videokameran antagligen att brukas mycket.

Jag är tillbaka på söndag eller i början på nästa vecka.
Trevlig helg och glad Lucia!

"Ska jag lägga mig här i sängen?"

I min bitterhet märkte jag att min första lektion på morgonen var inställd när jag kommit till skolan. Det känns alltid lika surt när man missar en sovmorgon och särskilt när man behöver den. Jag tog cykeln den lilla sträckan hem igen med "Ägg" från Alla ska bada i öronsnäckorna och blev på åtminstone lite gladare humör. Så nu tänkte jag passa på att blogga lite.


Jag har skaffat Claes Erikssons "Alster" på ljudbok. Igår (snarare inatt) när jag skulle lägga mig valde jag att starta den för att ha något mysigt att lyssna på. Jag föreställde mig att Claes satt på en stol i mitt mörka rum och läste högt för mig vilket gav en trygg och avslappnande känsla.
Tyvärr har jag väldigt svårt att både lägga mig i tid och somna. Men det gick faktiskt ganska bra inatt. Dessvärre vaknade jag svettig vid 5-tiden av den psykedeliska sketchen Hos doktorn ifrån Grisen i säcken som tydligen var med i ljudboken. Volymen var plötsligt för hög för mina öron och för första gången var det INTE roligt att lyssna på. Man fick tvinga sig upp ur sängen för att stänga av volymen efter att ha vaknat till i skallen av Peters "kurri kurri kurri kurri!"
Lyckligtvis gick det att somna om.

Gruppbild med GAS

Det har varit tyst här på bloggen en vecka, så jag tänkte liva upp stämningen med en fin bild som kommer ligga mig varmt om hjärtat så länge jag lever. Det är gruppbilden från medlemskvällen den 1/11 på Kajskjul 8. Visst är den fin? Klicka på den för att se en förstoring.

Foto: GASklubben

Märklig GAS-underhållning

Efter ett väldigt långt upphåll har jag äntligen fått drömma något GASrelaterat igen. Jag kom hem tidigt från skolan idag och kunde därför lägga mig och sova igen. Jag drömde att Cabaret Cartwright turnérade och denna gången i en liten förort jag växte upp i utanför Västerås som barn. Det visade sig att det inte var någon riktig krogsshow utan istället spelade de endast en låt som handlade om en pelikan eller något liknande. Det var inte roligt i alla fall. Jag såg denna "showen" med mamma och inte ens hann man sätta sig ned innan de började sjunga på den. När den var slut trängde man sig fram för att hämta sin jacka bland massor andra i någon krokhållarhylla i samma lokal som showen. Och när vi sedan skulle gå därifrån så var man tvungen att tränga sig förbi massor av bord framför scenen för att ta sig ut. Knut och Per, i sina Cartwrightkläder, kom fram och gav mig snällt tillåtelse att få lägga några grejer jag hade med mig på deras bord under tiden jag i trängseln satte på mig skorna. Jag tror även att det stod tomma kaninburar tillsammans med borden som fungerade som förvaringsskåp. Knut var jättetrevlig och gav mig en kram innan vi gick därifrån. Han såg ut som en av hans roller men jag får hjärnsläpp när jag försöker komma vilken och var rollen kommer ifrån för produktion. Det slutade med att Filip Hammar som stod i biljettkassan ropade hejdå till mig och mamma och Fredrik Wikingsson sprang efter och ville äta MC Donald's med oss. Förutom att drömmen upplevdes stressig och icke-underhållande så var ändå det trevliga mötet med GAS minnesvärt. Plus alla märkliga detaljer.