Sista C Eriksson Solo

Igår nådde jag Stockholm klockan 10.54 under förmiddagen och väntade på T-Centralen sittandes på en bänk ända fram till nära tvåtiden tills Sarah och hennes tåg ankom. Genast tog vi tunnelbanan, åkte fel först men kom sedan på rätt väg till Karlaplan. Dock hade tiden hunnit gå så fort att vi inte hann äta någonting innan föreställningen skulle börja. Vi var hungriga och hade levt på mackor och riskakor sammanlagt under dagens gång.

Väl inne i salongen satt jag med en blandning av förväntan, lycka och hunger. Den tvingade jag mig själv att stå ut med och förtränga för att kunna ta del av underhållningen. Claes hade faktiskt lagt till lite nya repliker som jag vred magen av skratt åt. Likså Sarah, resten av publiken och Solorkestern på scenen.

När första akten var över var det paus i tjugo minuter. Vi skyndade oss en bit ifrån Maximteatern och köpte en varsin måltid av MC Donald's som vi försökte trycka i oss under tiden som vi sprang in på en blomsterbutik och letade fram en fin rosbukett åt Claes som vi valde att vi skulle lämna själva.

Andra akten var, precis som förra gången för mig, mycket speciell. Jag har förälskat mig i alla låtar och njöt av att ännu en gång få uppleva dem. Sketcherna och monologerna var naturligtvis skrattretande och inte minst de roliga historierna som Claes berättade med att börja dem småskrattandes: "Veeeet niiiii... Vet ni varför..". Jag vill fortfarande ingenting spoila utifall C Eriksson solo dyker upp i DVD-form i framtiden. Mina favoritbitar håller jag därför för mig själv tills vidare.

Till skillnad från förra gången jag såg C Eriksson Solo den 24/10 märkte jag att publiken skrattade mindre denna gången. Tystare eller under en mer kortare tid. Däremot blev det mycket och många apploder på flera ställen istället. När föreställningen väl hade gått mot sitt slut ekade apploderna i takt och ville inte sluta. Jag tror banne mig att Sarah, jag och Camilla var de som ställde sig upp först innan hela stora salongen reste sig för Claes. Han tog emot publikens blombuketter som Anne Otto lämnade till honom på scenen och tackade publiken hjärtligt med tårar i ögonen. Det var oerhört rörande att se.

Majoriteten av kvällens publik rörde sig ut från salongen. Resten bestod av ett stort gäng, inklusive mig själv och Sarah, som väntade vid scenkanten för att berömma ett av Sveriges största genier. Claes hade faktiskt fått en fin liten julgran i samma veva som blommorna, men av vem vet jag inte. Den stod fortfarande kvar på scenen när han hade gått bakom drapperierna. Men plötsligt klev han ut på scenen igen för att hämta den, vände sig hastigt om och utbrast ett "Oj!" när han upptäckte samlingen framme vid kanten som hade stannat kvar för att berömma honom.

Jag och Sarah var de sista kvar att prata med Claes. Vi räckte honom våran bukett och stod en ganska lång stund och pratade. Då och då lade han händerna i fickan, pep i ett "pipskägg" som han hade använt i föreställningen, blottade sedan sitt speciella och luriga leende och fortsatte att prata som om ingenting hade hänt. Charmig, det är precis vad han är. Under ett ögonblick öppnade han sina armar åt oss båda och slöt oss i en spontan och varm gruppkram. Det var en fin stämning. Camilla som satt och beskådade våran pratstund i en stol lite längre bak i salongen fotade oss med min kamera och deltog senare i våran konversation innan vi återigen kramade Claes och skiljdes åt.

Det blev en mycket, mycket lyckad kväll att minnas.
Tack, Claes, för en underbar kväll!
Jag längtar redan efter nästa projekt.